Snöklocka (Leucojum vernum)
Som ett av de första vårtecknen i Botaniska kan man säga att snöklockan ringer in denna efterlängtade årstid.
Den växer på flera ställen i trädgården, men som vackrast är den kring bäcken i nedre rhododendrondalen, där den breder ut sig som en matta. En så riklig blomning bjuder snöklockan med tiden gärna på om den får stå ostörd i god, fuktighetshållande jord. Ofta förväxlas snöklockan med sin relativt nära släkting snödroppen – som också blir ett par decimeter hög och har långsmala blad – men den skiljer sig genom blommans öppna, klockliknande form, där de sex kronbladen rinner ut i varsin tydlig gulgrön fläck.
Släktet heter Leucojum, omfattar ett tiotal arter och tillhör familjen Amaryllidaceae (amaryllisväxter). Det rör sig med andra ord om en lökväxt, faktiskt en av de mer lättodlade på våra breddgrader. Sydligare arter finns, men vår snöklocka är en typisk centraleuropé. I Norden förekommer den inte som vildväxande; de exemplar vi ser här ute i markerna har via frön och sidolökar rymt från olika trädgårdar.
Snöklockan har en lång historia som kulturväxt i Sverige. Troligen togs växten hit av munkar och nunnor i Birgittaorden – legenden säger att den ska ha planterats i Vadstena klosterträdgård redan i slutet av 1300-talet. Detta har gett snöklockan ännu ett svenskt namn, klosterlilja.
I Danmark kallas den för övrigt för dorothealilje, vilket går tillbaka till den heliga Dorothea, ett helgon som ofta avbildas med ett blomsterfång i famnen.
