Snöklocka

Snöklocka
(Leucojum vernum)

Varje vår ringer snöklockan in våren i Göteborgs botaniska trädgård. Den växer på flera ställen, men som vackrast är den kring bäcken i nedre rododendrondalen, där den förekommer rikligt.  En sådan ymnighet bjuder snöklockan med tiden gärna på om den får stå ostörd i god, fuktighetshållande jord.

 

Ofta förväxlas snöklockan med sin relativt nära släkting snödroppen – som också blir ett par decimeter hög och har långsmala blad – men den skiljer sig genom blommans öppna, klockliknande form, där de sex kronbladen rinner ut i varsin tydlig gulgrön fläck.

 

Släktet heter Leucojum, omfattar ett tiotal arter och tillhör familjen Amaryllidaceae (amaryllisväxter). Det rör sig med andra ord om en lökväxt, en av de mer lättodlade på våra breddgrader. Sydligare arter finns, men vår snöklocka är en typisk centraleuropé. I Norden förekommer den inte som vildväxande; de exemplar vi finner här  ute i markerna har rymt från olika trädgårdar via frön och sidolökar.

 

Snöklockan har en lång historia som kulturväxt i vårt land. Troligt är att växten infördes av munkar och nunnor i Birgittaorden – enligt legenden ska den ha planterats i Vadstena klosterträdgård redan i slutet av 1300-talet. Detta har skänkt snöklockan ännu ett svenskt namn: klosterlilja.

 

I Danmark kallas den för dorothealilje, vilket går tillbaka till den heliga Dorothea, ett helgon som ofta avbildas med ett blomsterfång i famnen. Hon ska ha lovat att vid sin död försköna världen med en ny blomma.

uiqt|wB&iovm|i5ozmmvH%vozmoqwv5{miovm|i5ozmmvH%vozmoqwv5{muiqt|wBiovm|i5ozmmvH%vozmoqwv5{miovm|i5ozmmvH%vozmoqwv5{muiqt|wBjw|ivq{si5|ziloizlmvH%vozmoqwv5{mjw|ivq{si5|ziloizlmvH%vozmoqwv5{m